”Snabblån och sms lån borde förbjudas!” – detta är en åsikt som med jämna mellanrum hörs i medier och propageras av ledande politiker.
Det är lätt att plocka politiska poäng genom att förbjuda något som vid första ögonkastet ogillas av den allmänna opinionen – en dyr produkt som till synes inte har någon funktion alls förutom att utnyttja intet ont anande människor och knuffa dem direkt in i lyxfällan. När man som TV reporter frågar människorna på gatan om vad de tycker om så kallade snabblån, förväntar man sig inget annat svar än att det är förskräckligt med snabblån och det borde förbjudas. Det skulle vara ytterst förvånade om någon framför TV-kamerorna skulle våga erkänna att hen själv har använt sig av snabblån eller åtminstone tycker att de fyller en funktion. Att säga något sådant skulle innebära många höjda ögonbryn på jobbet nästa dag. Inte nödvändigtvis för att arbetskamraterna tycker att snabblånen är dåliga, utan för att personen i fråga skulle uppfattas som galen som vågar berätta om det på bästa sändningstid.
Så, fyller snabblånen en funktion eller är det till mer skada än nytta? Vart ska man vända sig när det helt plötsligt är ”för mycket månad kvar i slutet av lönen”?
Faktum är att hela 17% av svenskarna i en Demoskop undersökning från 2011 uppger att de under de senaste året har haft svårt att betala räkningarna och klara de löpande utgifterna. En liknande undersökning gjordes av Statistiska Centralbyrån år 2007 och då var det 11,9% av den vuxna befolkningen som upplevde sig ha stora svårigheter med att få vardagen att gå ihop.*
En följdfråga är givetvis hur kan en människa som har svårt att betala löpande räkningar bli hjälpt av ett snabblån? Svaret är att snabblån inte är avsedda för personer som regelbundet har svårt att sköta sina löpande ekonomiska åtaganden. Snabblån är en tjänst som erbjuder en ekonomisk brygga mellan två inkomster, när något oförutsett händer. Det är en produkt för vanliga ”medelsvenssons” som trots regelbundna inkomster inte har lyckats spara ihop en större buffert än vad som krävs när tandläkarräkningen kommer samtidigt med den extra saftiga elräkningen och VAB-dagarna har bidragit till att lönekontot gapar tomt redan i mitten av månaden.
Dessa människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop är inga låginkomsttagare eller ungdomar som många verkar tro. Bland dem med en månadslön på mellan 25 000 och 33 000, hade enligt Demoskopundersökningen mer än var tionde haft svårt att klara de löpande utgifterna någon gång under det senaste året. Det är helt enkelt brist på marginaler som gör att produkter som snabblån finns.
Visst finns det omfattande trygghetssystem i form av a-kassa och sjukförsäkringar, men vad händer när utbetalningen från a-kassan dröjer 2 månader och du inte har någon förälder eller bra vän som kan ställa upp med ett litet lån? I Sverige är det inte brukligt att diskutera sin egen privatekonomi. Ekonomiska bekymmer håller man gärna för sig själv för det anses lite skamligt att inte klara sig ekonomiskt. Program som ”Lyxfällan” med sina extremexempel på överkonsumtion har bidragit till den allmänna opinionen att de som har ekonomiska bekymmer är slösaktiga och lata människor. ”Lyxfällans” programidé är inte att hjälpa en vanlig sjuksköterska som sliter ut sig med långa pass och storhandlar havregröt när kvartalsräkningarna kommer och barnen ska ha nya höstkläder för att få ekonomin att gå ihop.
Visst vore det bra om snabblånen inte behövdes och man kunde låna billigt hos banken? Eller?
Om vi nu ska titta på överkonsumtion så är tillgång till billiga krediter en av de största bovarna när det kommer till överskuldsättning!
Vad vi tycker om det får ni läsa i våra andra inlägg!
*Philip Lerulf (2013) ”Balansakten. Medelklassen som lever ur hand i mun.” TIMBRO